hejtandfen@gmail.com Du har placerat sensorn, patienten har bitit ihop, du har riktat röntgenröret och går ut för att ta bilden. Pip. Bilden kommer upp på skärmen – och halva kontaktytorna ligger över varandra.
Been there.
Röntgen var faktiskt en av de saker jag själv behövde få göra praktiskt många gånger innan allt föll på plats. Min kurslitteratur var bra på att förklara teorin, men jag saknade bilder och tydliga exempel på varför en bild blev som den blev och vad jag skulle ändra nästa gång.
Jag är väldigt visuell och gick till och med så långt att jag köpte ett röntgenhuvud som jag kunde fästa på behandlingsstolen och öva på under utbildningen. I dag känns bildtagning betydligt mer naturligt, vilket man väl får hoppas efter några år i yrket.
Så det är ungefär så jag vill att du ska kunna använda den här guiden också. Inte som en ersättning för utbildning eller instruktionerna för just din utrustning – utan som ett praktiskt komplement när du vill få bättre koll på röntgen inom tandvården som helhet: vilka bilder vi tar och varför, vilken utrustning du kommer stöta på, hur bildtagningen går till och vad du kan tänka på när något inte blir som planerat.
Har du redan koll på vissa delar? Scrolla gärna vidare till det avsnitt du vill lära dig mer om eller behöver fräscha upp minnet kring. Du behöver inte läsa allt från början till slut!
Vad är det vi egentligen gör när vi tar röntgen?
Vid tandröntgen passerar röntgenstrålning genom området vi vill undersöka och registreras av en sensor eller bildplatta. Olika vävnader släpper igenom olika mycket strålning, vilket gör att exempelvis emalj, ben och karies kan se olika ut på bilden.
Det gör att vi kan se sådant som inte går att bedöma ordentligt bara genom att titta i munnen – till exempel karies mellan tänderna, förändringar kring en rotspets eller strukturer längre ner i käkbenet.
En viktig sak redan här: vi tar inte en röntgenbild bara för att vi kan.
Varje exponering ska vara berättigad. Enkelt förklarat betyder det att det ska finnas en anledning till att bilden tas och att nyttan ska väga tyngre än risken med strålningen.
Stråldosen ska dessutom hållas så låg som rimligt samtidigt som bilden fortfarande ger den diagnostiska information som behövs. Det här brukar beskrivas som berättigande och optimering och är en grundläggande del av strålskyddet inom tandvården.
Vill du läsa den officiella informationen finns den hos Strålsäkerhetsmyndigheten.
Enklare sagt:
Det ska finnas en anledning till bilden.
På röntgen tittar man mycket på förändringar i täthet – alltså vad som ser ljusare eller mörkare ut jämfört med den omgivande tandvävnaden.
Karies mellan tänderna kan på en bitewing synas som ett mörkare område där tandens hårdvävnad har förlorat mineral. Röntgen är särskilt användbart för approximala ytor, alltså mellan tänderna, där karies kan vara svårt att se kliniskt.
Vid parodontit tittar man i stället mycket på bennivån runt tänderna. Om det marginala benet har brutits ner kan bennivån ligga längre ner längs roten än förväntat. Hur röntgenbilden ser ut behöver förstås alltid bedömas tillsammans med den kliniska undersökningen – bilden ensam berättar inte hela historien.
Vid en infektion kring rotspetsen kan man ibland se ett mörkare område runt apex, alltså vid tandens rotspets. Det mörka området kan tyda på att benet runt roten har påverkats av en inflammation eller infektion. Jag går även igenom rotfyllning mer praktiskt i min guide för tandsköterskor.
På röntgenbilden syns en större infektion som sträcker sig runt tandens tre rotspetsar, markerade med rosa cirklar.
Och det stannar inte vid karies, parodontit och infektioner. På röntgen kan man också upptäcka eller få bättre koll på retinerade eller felställda visdomständer, cystor och andra förändringar i käkbenet, rotresorptioner, frakturer, extra tänder och tänder som inte bryter fram som förväntat. Man kan också se hur rötterna ligger inför exempelvis en extraktion eller ett kirurgiskt ingrepp.
Med andra ord – det kan gömma sig ganska mycket under ytan som vi helt enkelt inte kan se genom att bara titta i munnen.
Saker du kommer stöta på när du jobbar med röntgen
Innan vi börjar ta bilder är det bra att veta vad alla saker faktiskt är.
1. Sensor eller bildplatta
Det är den del som placeras i patientens mun vid intraoral röntgen och registrerar bilden, alltså den lilla bildplattan eller sensorn som patienten får bita mot.
Kliniker kan använda olika system och sensorerna kan kännas ganska olika i munnen. Vissa är tjockare och hårdare än andra, vilket märks framför allt hos patienter med liten mun, ömhet eller stark kväljreflex.
2. Röntgenhållare
Hållaren hjälper dig att placera sensorn stabilt och rikta röntgenröret korrekt.
Beroende på system kan den bestå av bland annat:
- bitblock
- en lång arm eller stav
- riktmedel/ring
- fäste för sensorn.
Det här är inte bara plast som råkar följa med sensorn. Hållaren är en stor hjälp när du försöker få sensorn och röntgenstrålen rätt i förhållande till varandra.
3. Röntgenröret
Det är den del du för fram mot patientens ansikte när du riktar inför exponeringen.
På kliniken hör man ibland att någon säger ”kameran”, men tekniskt handlar det om röntgenröret/röntgenapparaten.
4. Exponering
Exponering är själva ögonblicket när bilden tas.
Inställningarna är inte något du ska memorera universella siffror för. Olika apparater, sensorer och kliniker kan ha olika inställningar.
På kliniker finns ofta lokala instruktioner vid apparaten för exempelvis barn/vuxen och front-, premolar- eller molarområde.
Är du ny i ett rum och osäker – fråga.
”Vad brukar ni ha för exponering för vuxen i molarområdet på den här apparaten?”
Det är en mycket bättre fråga än att anta att inställningen från rum 2 automatiskt fungerar i rum 5. Fel exponering är ett stort nej. Bilden kan bli svår att bedöma och i värsta fall behöva tas om. Fråga hellre direkt än att riskera en onödig extra exponering.
5. Krage
När någon säger ”ta kragen” menar man strålskyddet som placeras kring eller under patientens halsområde vid intraoral röntgen.
6. Vanliga ord och förkortningar
BW, OPG, apex, approximalt, apikal, exponering…
Det blir snabbt många nya ord när man börjar inom tandvården.
Om du stöter på ett ord eller en förkortning du inte känner igen har jag samlat många av dem i min Tandvårdens ordlista – termer och förkortningar A–Ö.
Vilka röntgenbilder stöter man oftast på?
Nu kan vi gå vidare till de olika bildtyperna. Alla röntgenbilder används inte till samma sak – vill du till exempel se rotspetsen räcker inte en vanlig bitewing, då behövs en apikalbild.
Det hade varit smidigt om en bitewing kunde lösa allt, men så snälla är inte tänderna.
1. Bitewing – BW
Bitewing är förmodligen en av bilderna du kommer ta allra mest av i allmäntandvård.
Den visar framför allt kronorna i över och underkäken, approximala ytor och delar av det marginala benet.
Den används för att kunna bedöma karies mellan tänderna och bennivå.
Det finns också stående eller vertikala bitewings när man behöver få med mer av benet. Om bennivån inte syns tillräckligt på en vanlig liggande bitewing, eller om jag redan vet att patienten har mycket gingivala retraktioner eller andra parodontala besvär, brukar jag i stället ta sex stående bitewings – tre på varje sida – i stället för de vanliga fyra liggande.
Vid en vanlig tandundersökning är bitewings också något du ofta kommer stöta på. Vill du se hur röntgen passar in i resten av ett undersökningsbesök har jag en separat guide till tandundersökning steg för steg.
Till vänster visas bitewinghållare, i mitten korrekt positionering av röntgenröret och till höger en liggande bitewingbild av premolarområdet.
2. Apikal bild
En apikal, eller periapikal, bild ska visa hela tanden inklusive rotspetsen, apex och omkringliggande vävnad.
Det är alltså en annan frågeställning än en vanlig bitewing.
Här kan man exempelvis behöva bedöma en rotspets, endodonti, trauma eller området runt en specifik tand.
Apikal röntgen med liggande och stående detektor – röntgenbilder, detektorplacering och riktmedlets positionering.
3. Panoramaröntgen – OPG
Panorama ger en betydligt större översikt där tandbågarna och käkarnas strukturer avbildas på samma bild.
Den kan exempelvis användas när man behöver en bredare överblick, vid retinerade tänder, kirurgisk planering eller när ett område inte går att avbilda tillräckligt med intraorala bilder.
Det viktiga är att panorama, precis som annan röntgen, tas utifrån den aktuella frågeställningen – inte bara för att ”det kan vara bra att ha”.
Om panorama exempelvis tas inför bedömning av en retinerad visdomstand och du senare ska assistera vid kirurgin har jag också en separat OpEx-guide för tandsköterskor med bilder och lathund.
Panoramaröntgenapparat och exempel på en panoramabild.
4. CBCT – 3D-röntgen
CBCT står för Cone Beam Computed Tomography och ger tredimensionell information i stället för en vanlig tvådimensionell bild.
Jag kommer inte lära ut hur man tar CBCT i den här guiden.
Jag har själv inte gått metodutbildning för CBCT och tycker därför inte att jag ska låtsas kunna lära ut den praktiska delen.
Det viktiga för dig som är ny är att veta att du kan stöta på utrustningen på många kliniker, men att CBCT har andra krav på kompetens, utbildning och verksamhet än vanlig intraoral röntgen.
CBCT-apparat och exempel på 3D-bilder samt tvärsnittsbilder av käkar och tänder.
Jag har än så länge inte gått någon kurs i CBCT och väljer därför att inte skriva så mycket om själva bildtagningen förrän jag har rätt kompetens för det.
För dig som ändå vill få en bättre bild av hur en CBCT-bildtagning kan gå till har jag lagt in en kort video här nedan där en instruktör visar principerna i praktiken.
Så tar jag en bitewing
Innan jag placerar någonting tänker jag:
Vad är det jag behöver få med på bilden?
Det låter självklart, men det gör resten mycket enklare.
Exempel på liggande (vänster) och stående (höger) bitewingbilder över molar och premolarområdena.
Premolarbild
Vid premolarbild vill jag framför allt få en bra bild av området kring 4 och 5.
Jag för därför sensorn tillräckligt långt fram för att området jag faktiskt är ute efter kommer med, snarare än att bara placera sensorn ”någonstans på sidan”.
Molarbild
Vid en molar-BW vill jag få med 6, 7 och även 8 när den finns och behöver komma med på bilden.
När sensorn förs bakåt brukar jag trycka den lite åt tungans håll i stället för rakt ner mot känsliga strukturer.
En hård sensorkant som pressas där den inte behöver ligga gör inte patienten gladare och en patient som spänner sig blir dessutom mycket svårare att positionera.
Sedan brukar jag säga ungefär:
“Slappna av med tungan och bit ihop försiktigt.”
Just försiktigt är viktigt.
Vissa patienter biter ihop blixtsnabbt när man säger ”bit ihop”. Då kan hållaren göra ont, sensorn kan pressas åt sidan och den position du precis arbetat fram kan försvinna.
När patienten biter samman kontrollerat kan jag hålla kvar hållaren, se att sensorn ligger som jag vill och först därefter släppa den.
Ett litet tips som gör riktningen enklare
Vid vanliga intraorala bilder brukar jag även be patienten att sänka hakan lite och titta lätt nedåt.
Inte hakan hela vägen ner mot bröstet – bara lite.
För mig gör det ofta hållarens arm enklare att arbeta med eftersom den hamnar i ett rakare och mer lättillgängligt läge när röntgenröret ska riktas.
Sensor och röntgenrör måste ligga rätt mot varandra
Det här var en av de saker som tog tid för mig att verkligen känna intuitivt när jag var student.
Du kan ha placerat sensorn jättefint inne i munnen – men om röntgenstrålen sedan inte riktas mot sensorn på rätt sätt kan bilden ändå bli fel.
Har ditt hållarsystem en stav och riktmedel får du mycket hjälp där.
Jag brukar tänka att hållarens långa arm visar mig vägen.
Röntgenröret ska riktas i förhållande till hållaren och bildmottagaren så att strålen faktiskt träffar sensorn på rätt sätt.
När det gäller kontakterna mellan tänderna kan du också föreställa dig osynliga linjer genom mellanrummen.
Du vill att strålriktningen ska gå genom kontakterna i stället för snett genom dem.
Det är framför allt här överlappningar kan uppstå.
Målet är att strålen träffar sensorn rakt och centrerat för att minska risken för kappning och andra bildfel.
Bilden blev fel – titta på felet innan du tar om
Det här är kanske mitt viktigaste praktiska råd.
Ta inte bara en ny bild på exakt samma sätt och hoppas att den blir bättre.
Titta på den du precis fick.
Den brukar ge dig en ledtråd till vad som behöver ändras.
Vanliga misstag vid röntgentagning.
1. Vitt område eller kappad bild
Om en tydlig del av bilden är vit eller inte har blivit exponerad tänker jag först:
Var låg sensorn och var riktade jag röret?
Röntgenstrålen har inte träffat hela sensorn.
Innan jag börjar flytta allt kontrollerar jag därför centreringen mellan röntgenröret och hållaren/sensorn.
2. Överlappningar
Överlappning betyder inte automatiskt att sensorn måste flyttas.
Titta på åt vilket håll kontakterna projiceras över varandra.
Det hjälper dig förstå åt vilket håll den horisontella rörvinkeln behöver korrigeras.
Ibland ligger sensorn precis där den ska – det är röntgenröret som behöver komma mer från exempelvis mesialt eller distalt håll för att strålen ska gå bättre genom kontakterna.
Det är här det där lilla knepet med att föreställa sig linjer genom approximalkontakterna faktiskt blir användbart.
3. Jag får knappt med överkäkständerna på min BW
Då tittar jag bland annat på hur sensorn låg när patienten bet ihop.
Har hela sensorn pressats för långt ned?
Det är lätt att fokusera så mycket på att patienten ska bita att man inte märker att sensorn samtidigt har flyttats.
Det är ännu en anledning till att jag gillar:
”Bit ihop försiktigt.”
Jag håller kvar tills jag ser att allt sitter stabilt.
Så tar jag en apikalbild
Här förändras mitt tänk lite eftersom målet är att få med hela tanden och apex.
Jag brukar även ändra patientens stol beroende på vilket område jag arbetar med.
Underkäke
Vid apikaler i underkäken föredrar jag ofta att ha patienten mer normalt sittande och stolen relativt upprätt.
Det ger mig en tydlig känsla för riktningen och jag tycker personligen att det blir enklare att arbeta rakt.
Överkäke
Vid överkäksbilder lutar jag patienten något bakåt.
Inte liggande helt platt – bara så att positionen blir praktisk för området jag ska avbilda och för hållaren.
Vaddrullen är min kompis
En sak jag använder väldigt ofta vid överkäksapikaler är en vaddrulle som stöd.
Även när patienten har antagoner kan en vaddrulle hjälpa hållaren att få ett jämnare stöd när patienten biter samman.
Det minskar den där irriterande situationen där sensorn börjar luta och hela vinkeln plötsligt blir något helt annat än den du tänkt dig.
Saknas motstående tänder blir stödet ännu viktigare.
Då kan vaddrullen fylla ut området så att patienten faktiskt har något att bita emot och hållaren blir stabilare.
En bomullsrulle kan hjälpa till att stabilisera röntgenhållaren och göra det lättare för patienten att bita ihop.
När patienten har stark kväljreflex
Det finns patienter där du placerar sensorn och direkt ser paniken i ögonen.
Här finns inte ett magiskt knep som fungerar på alla.
Några saker jag själv använder är:
1. Sitt mer upprätt
Många tolererar sensorn bättre då än när de ligger långt bakåt.
2. Andas genom näsan
Jag påminner patienten lugnt om att fokusera på näsandningen.
3. Rör på tårna
Det låter nästan fånigt, men att ge hjärnan något annat konkret att fokusera på kan faktiskt hjälpa vissa patienter.
4. Jag räknar ner
När patienten vet att det bara är några sekunder blir situationen ofta lättare.
Jag brukar även säga att så fort de hör signalen är bilden tagen, så att de vet när de kan slappna av.
Det svåra när patienten sitter väldigt upprätt och kämpar med kväljningar är att de också tenderar att röra huvudet mycket mer.
Då gäller det att vara lugn, arbeta ganska effektivt och framför allt inte börja tveka mitt i positioneringen.
5. Lite salt på tungan
Ett annat knep jag ibland testar är lite salt på tungan. Vissa patienter tycker att det hjälper dem att bryta känslan av kväljning, även om det inte fungerar för alla.
6. Andolex – om tandläkaren ger grönt ljus
Om vi har testat allt annat och patientens kväljreflex fortfarande gör det omöjligt att ta bilden brukar jag fråga tandläkaren om vi kan använda Andolex.
Andolex har en lokalbedövande effekt i mun och svalg, vilket ibland kan göra sensorn lättare att tolerera. Jag häller upp lite i en kopp och patienten får gurgla i en minut och sedan spotta ut, utan att skölja med vatten efteråt. Andolex verkar lokalbedövande i mun och svalg och kan tillfälligt göra det lättare för patienten att tolerera sensorn.
Det här är alltså inget jag plockar fram på eget initiativ – först grönt ljus från tdl, sedan följer vi ordinationen.
Det här är mina två sista alternativ när patienten har testat alla knep ovan utan resultat.
Så tar jag en panoramabild
Panoramamaskiner och programvara ser olika ut, så se det här som hur jag tänker och arbetar, inte som knapp-för-knapp-instruktioner till alla maskiner.
1. Jag gör systemet redo först
Jag startar panoramamaskinen och öppnar patientens röntgendel i journalen.
Sedan öppnar jag bildtagningsprogrammet som kommunicerar med panoramamaskinen och väljer panorama som undersökning.
Jag gör alltså det tekniska grundjobbet innan patienten står positionerad och väntar på mig.
2. Patienten får ta bort sådant som kan störa bilden
Inför extraoral bildtagning behöver man tänka på metallföremål eftersom de kan påverka bilden och skapa artefakter.
Jag ser därför till att patienten tar bort sådant som enligt vår rutin behöver bort från området, till exempel örhängen, halsband eller piercingar.
Jag är också uppmärksam på andra metallföremål runt huvud och hals.
3. Jag positionerar patienten
Jag ber patienten:
- stå stadigt
- hålla i handtagen
- ha rak hållning
- slappna av och sänka axlarna
- titta rakt fram.
Sedan justerar jag maskinens höjd, hakstöd och bitpinne/bitblock.
Patienten får bita där apparaten är avsedd att guida framtänderna.
4. Laserlinjerna
Nu kommer delen där jag inte stressar.
Jag kontrollerar apparatens positioneringsljus och laserlinjer och ser till att huvud och tandbåge ligger där de ska enligt den aktuella maskinen.
Panorama är känsligt för hur patienten står.
Är patienten för långt fram, för långt bak eller roterad kan resultatet påverkas ganska tydligt.
Hakan
Jag vill inte ha hakan extremt långt ned – då kan den färdiga tandbågen få en väldigt överdriven ”smile” form.
Men inte heller för högt.
Jag är ute efter en mer naturlig, mjuk kurva.
Axlarna
Jag kontrollerar också att patienten inte står spänt med axlarna uppdragna och att maskinens roterande del kan passera fritt.
5. Sedan berättar jag exakt vad som händer
Precis innan jag går ut får patienten en kort instruktion:
“Maskinen kommer snurra runt huvudet. Det tar ungefär 15 sekunder. Stå helt still och håll tungan upp mot gommen tills jag kommer tillbaka.”
Tungan mot gommen är viktig eftersom luftutrymmet annars kan påverka hur delar av överkäken syns på bilden.
När huvudet är stabiliserat och programmet visar att allt är redo för exponering går jag ut, stänger dörren och tar bilden.
Och om panoramabilden ser konstig ut?
Jag har faktiskt haft tur och ännu inte behövt göra om någon panoramabild på grund av felpositionering.
Men om jag någon gång får en bild som jag tycker ser tveksam ut tänker jag inte:
”Oj, då tar vi en till.”
Jag visar den först för tandläkaren.
Frågan är fortfarande om bilden som redan finns går att använda för den aktuella frågeställningen.
Bara för att en bild inte är estetiskt perfekt betyder det inte automatiskt att patienten ska exponeras igen.
Osäker på bilden? Fråga innan omtag.
Strålning – hur farligt är tandröntgen egentligen?
Det här är en av de vanligaste frågorna man får från patienter.
Röntgen använder joniserande strålning.
Det betyder att strålningen har tillräckligt med energi för att påverka materia på atomnivå, vilket också är anledningen till att vi inte tar fler bilder än vad som faktiskt behövs.
Samtidigt är stråldosen från modern tandröntgen låg.
Det finns många jämförelser man kan använda när man pratar med en orolig patient: flygresor, naturlig bakgrundsstrålning och till och med den klassiska bananen.
Bananer innehåller naturligt kalium, där en mycket liten del är den radioaktiva isotopen kalium-40. Därför används en banan ibland som ett lättsamt exempel på att vi faktiskt utsätts för mycket små mängder naturlig strålning även i vardagen.
Ett enkelt exempel på hur låg stråldosen vid modern tandröntgen faktiskt är, jämfört med strålning vi möter i vardagen.
Jag skulle däremot inte använda en banan som något exakt dosmått.
Poängen till patienten behöver egentligen bara vara:
Ja, röntgen innebär strålning. Därför tar vi bara de bilder som behövs och använder så låg stråldos som möjligt.
Och om patienten undrar varför du går ut ur rummet när dosen är så liten?
Patienten tar kanske några få bilder under ett besök.
Vi som arbetar med tandvård skulle däremot kunna stå bredvid exponering efter exponering hela arbetsdagen.
Det är den upprepade yrkesmässiga exponeringen vi undviker.
Kan man ta tandröntgen när patienten är gravid?
Det här är också en fråga som kommer ganska ofta.
Graviditet betyder inte automatiskt att tandröntgen är förbjuden.
Det viktiga är fortfarande samma princip som för alla andra patienter:
Finns det en klinisk anledning till bilden?
Om undersökningen behövs ska den bedömas utifrån patientens situation och frågeställningen.
Vid hög graviditet försöker man ofta undvika sådant som kan vänta tills efter förlossningen, men behövs bilden för diagnostiken kan tandröntgen fortfarande tas.
Möter du en gravid patient som känner oro inför tandröntgen? Här är några enkla fakta som kan hjälpa dig att förklara och skapa trygghet.
Finns det patienter som inte får ta tandröntgen?
Det finns faktiskt väldigt få vanliga sjukdomar eller läkemedel som i sig betyder att en patient inte får ta vanlig tandröntgen.
Är patienten gravid? Det går fortfarande att ta tandröntgen om bilden behövs. Tar patienten blodförtunnande, diabetesmedicin, antidepressiva, antibiotika eller blodtrycksmedicin? Det stoppar inte heller vanlig tandröntgen i sig.
Det som oftare avgör är helt enkelt: behövs bilden?
Har patienten redan en aktuell bild som visar det vi behöver se, finns det ingen anledning att ta en ny. Och om patienten inte klarar sensorn, inte kan sitta still eller har andra praktiska hinder kan man behöva tänka om kring vilken typ av bild som passar bäst.
CBCT är lite annorlunda. Du får mycket mer information i 3D, men också en högre stråldos, så det är inte något man tar bara för säkerhets skull. Patienten behöver dessutom kunna sitta eller stå helt stilla, eftersom små rörelser kan räcka för att bilden ska bli suddig eller svårare att använda.
Frågan är alltså snarare om just CBCT behövs för det man vill få svar på, eller om en enklare röntgenbild faktiskt räcker.
Kort sagt: det är oftare frågan “behöver vi den här bilden?” än “får den här patienten röntgas?”
Vem får ta röntgen inom tandvården?
På en klinik kan du stöta på att tandläkare, tandhygienister och tandsköterskor utför själva bildtagningen.
Hur arbetsuppgifterna fördelas kan däremot se väldigt olika ut.
På både min nuvarande och tidigare arbetsplats har det exempelvis varit vanligt att tandläkaren ber tandsköterskan ta panoramabilden.
På en annan klinik kan arbetsfördelningen se annorlunda ut.
Det viktiga när du är ny är därför inte att försöka lära dig en regel som säger att ”den här yrkesgruppen gör alltid detta”.
Lär dig i stället:
- vilken kompetens du själv har
- vilka rutiner kliniken har
- vilken utrustning du har fått utbildning på
- vem som har beslutat att undersökningen behövs.
Och arbeta aldrig med utrustning eller en undersökning du inte fått rätt introduktion eller kompetens för.
Om du är ny: lär dig läsa dina egna misstag
Om jag skulle välja en praktisk sak som jag önskar att jag förstått tidigare är det inte en viss vinkel eller ett visst exponeringsvärde.
Det är att sluta tänka:
”Bilden blev dålig.”
och börja tänka:
”Vad på bilden visar mig vad som gick fel?”
Överlappning?
→ Titta på strålriktningen genom kontakterna.
Kappad bild?
→ Kontrollera centreringen mellan sensor och röntgenrör.
Fel område kom med?
→ Börja med sensorplaceringen.
Sensorn flyttade sig när patienten bet?
→ Håll kvar den och be patienten bita ihop lugnt och försiktigt.
Apikalbilden lutar konstigt?
→ Se om hållaren behöver mer stöd, exempelvis med en vaddrulle.
Patienten klarar knappt sensorn?
→ Fokusera först på att få patienten lugn och hitta en position hen faktiskt kan hålla.
Och när du inte vet?
Fråga.
Röntgen är verkligen en sådan sak där olika kollegor kommer ge dig små tips som gör stor skillnad.
Du behöver bara få göra det tillräckligt många gånger för att handen och ögat ska börja förstå samma sak som teoriboken försökte säga från början.
Vanliga frågor (FAQ)
Behöver en tandsköterska gå en kurs för att få ta panoramaröntgen?
Inte nödvändigtvis en extern kurs. Hur du får kompetens att använda panoramaröntgen kan se olika ut beroende på arbetsplats.
På min tidigare arbetsplats inom Folktandvården gjordes upplärningen internt. Först fick jag observera en tandsköterska som redan hade kompetensen vid fem panoramabilder och dokumentera datum och patient-ID med hennes signatur. Därefter tog jag tre panoramabilder under handledning. Bilderna skickades sedan till röntgenansvarig för bedömning innan jag fick börja ta panorama självständigt.
På andra arbetsplatser kan du i stället få gå en särskild utbildning eller kurs via arbetsgivaren eller en extern utbildningsanordnare. Det viktiga är att du har fått rätt introduktion och kompetens för just den utrustning du ska använda.
Varför ser röntgenhållare olika ut?
För att de är gjorda för olika typer av bilder, sensorer och positioneringar.
En hållare för bitewing behöver inte vara utformad på samma sätt som en hållare för en apikalbild. Det finns också hållare för front, posteriora bilder och endodonti, och vissa system är gjorda för en specifik sensor medan andra är mer universella.
Det är därför en apikalhållare ibland kan kännas tjockare, smalare eller ha en helt annan form än den du brukar använda. Formen hjälper dig att placera sensorn där den behöver ligga och få rätt riktning på röntgenröret.
Varför fungerar samma exponering inte på alla röntgenapparater?
Olika apparater och bildmottagare kan vara inställda och kalibrerade olika. Därför ska du inte utgå från att samma exponering fungerar bara för att du byter behandlingsrum.
Följ alltid den aktuella apparatens instruktioner och klinikens lokala inställningar. Är du osäker, fråga en kollega innan du tar bilden.
Måste en röntgenbild vara perfekt?
Nej. Den måste framför allt vara diagnostiskt användbar för den frågeställning man hade.
Om något ser lite konstigt ut betyder det inte automatiskt att bilden måste tas om. Visa den för ansvarig tandläkare eller tandhygienist och bedöm först om informationen som behövs faktiskt går att få från bilden.
Varför är det ibland mycket svårare att ta en apikalbild på vissa patienter?
Anatomin skiljer sig mycket mellan patienter. Låg gom, smal tandbåge, torus, tandluckor och ömhet kan göra det svårare att få sensorn parallell och stabil.
Då kan man behöva anpassa tekniken, till exempel med annan sensorstorlek, annan hållare eller stöd med vaddrulle.
