hejtandfen@gmail.com När livet inte stannar bara för att man själv behöver det
Jag skriver nästan alltid här på HejTandfen med någon annan i åtanke. Studenten som försöker förstå en behandling. Den nya tandsköterskan som vill känna sig lite mer förberedd. Personen som googlade en fråga jag själv en gång önskade att någon bara kunde ge mig ett enkelt svar på.
Den här gången skriver jag inte för någon av dem. Den här gången behöver jag skriva för mig själv.
Vissa dagar är bättre än andra, och den senaste tiden har jag tänkt mycket på hur märkligt det är att livet inte stannar bara för att man själv behöver göra det. Klockan blir morgon ändå. Man går upp, gör sig i ordning, tar sig till kliniken, byter om till sina arbetskläder och tittar på dagens patienter. Det som hände igår följde med. Det man oroade sig för på vägen dit följde också med. Skillnaden är bara att nu står det en patient i väntrummet som behöver dig.
Det är kanske en av de märkligaste sakerna med att jobba som tandsköterska: hur snabbt man kan bli den person någon annan behöver. Man hälsar, ler och frågar patienten hur det är. Är personen nervös försöker jag skapa den trygghet jag själv hade velat känna om det var jag som låg i stolen. Jag vill göra ett bra jobb, inte för att varje dag måste vara perfekt, utan för att personen framför mig förtjänar att bli väl omhändertagen.
Samtidigt kan mitt eget huvud vara någon helt annanstans. Min hjärna tycker väldigt mycket om att leta efter svar. Den vill hitta kopplingar mellan saker, förstå varför människor gör som de gör och gärna lösa problem som inte ens går att lösa. Den vill veta varför någon stannade, varför någon försvann, vad jag kunde ha gjort annorlunda och hur jag kan se till att samma sak aldrig händer igen. Om den inte hittar svaret? Då kan den tydligen bara börja om från början.
Någonstans tror jag att det också är där min jakt på perfektion har fått växa. Om tillräckligt mycket i livet känns osäkert blir det lockande att försöka göra det man faktiskt kan kontrollera helt perfekt. Jag kan vara den bästa versionen av mig själv på jobbet. Jag kan ligga steget före. Jag kan vara snäll. Jag kan vara hjälpsam. Jag kan prestera. Och kanske, om jag gör tillräckligt många saker rätt, kommer känslan av att vara tillräcklig till slut.
Problemet är bara att perfektion aldrig verkar säga tack och sätta sig ner. Den flyttar mållinjen. Det som var bra igår blir minimum idag, och plötsligt försöker man springa ikapp en version av sig själv som inte ens finns.
Det konstiga är att händerna fortfarande vet precis vad de ska göra medan allt det här pågår. En människa kan bära väldigt mycket och samtidigt göra väldigt vanliga saker. Brickan ska fram. Handskarna ska på. Patienten behöver sug. Tandläkaren sträcker fram handen och jag vet vilket instrument som ska dit. Telefonen ringer. Nästa rum ska förberedas. Sterilen fortsätter. Tidboken fortsätter.
The show goes on.
Och jag går med den.
Det betyder inte att jag lämnar mig själv utanför dörren till kliniken. Det betyder bara att jag har ett ansvar framför mig som fortfarande betyder någonting. En patient kanske har haft tandvärk hela natten. Någon annan kanske har skjutit upp sitt besök i flera år för att hen varit rädd. En tredje vill kunna le utan att tänka på sina tänder. Vi träffas under en liten del av varandras liv, och under den stunden försöker jag göra min del så bra jag kan.
Kanske är det därför en av tandvårdens vanligaste frågor ibland känns lite ironisk för mig: “Går det bra?” Jag säger den till patienter hela tiden. Jag tittar på ögonen, händerna, ansiktsuttrycket. Behöver personen en paus? Gör det ont? Är hen rädd? Vill hen att vi stannar?
Man blir ganska bra på att läsa människor när man arbetar nära dem varje dag. Men ibland önskar jag att någon kunde läsa mig lika lätt. Inte för att patienten ska ta hand om mig – det är inte därför hen är där. Inte heller för att mina kollegor ska kunna läsa mina tankar. Bara den där väldigt mänskliga önskan att någon ibland ska titta på en och förstå: du behöver kanske också lite omtanke idag.
Och ibland händer det när man minst förväntar sig det.
En äldre patient tittade på mig en gång på ett sätt jag fortfarande kommer ihåg. Hon pratade inte ett språk jag förstod och tog tag i min arm medan hon sa någonting till mig. Hennes barnbarn fick översätta. Hon sa att jag var en av de få människor hon mött som hade ett gott hjärta. Att hon kunde se det. Sedan kramade hon mig, kysste mig på axeln och kallade mig en ängel.
Det var inte ordet ängel som stannade kvar hos mig. Det var känslan av att någon hade tittat på mig och inte genom mig. Hon visste ingenting om mitt liv. Hon visste inte vad jag tänkte på när jag kom till jobbet den morgonen eller vilka människor jag saknade. Ändå såg hon något i mig som jag själv just då hade svårt att se.
Jag tror att jag behövde det mer än hon någonsin kommer veta.
Kanske är det också därför de allra minsta handlingarna kan betyda orimligt mycket. En kollega köpte en vattenmelon till mig en gång eftersom hon kom ihåg att jag hade tittat på en och velat ha den. Det låter nästan löjligt när man skriver det. Det var en vattenmelon.
Men hon kom ihåg.
Och i en värld där min hjärna gärna ställer gigantiska frågor som Vem kommer alltid finnas kvar? Vem bryr sig på riktigt? Kommer människor glömma mig? så fanns plötsligt ett väldigt litet svar framför mig.
Någon hade tänkt på mig när jag inte var i rummet.
Jag tror att vi ibland letar efter kärlek och omtanke i så stora former att vi missar hur ofta de kommer till oss i små. En vattenmelon. En kollega som hjälper till utan att man frågar. Någon som kommer till jobbet med ett genuint leende och inte behöver prata illa om någon annan för att ta sig genom dagen. En patient som är glad att se en. Ett meddelande från någon långt bort. Regnet mot fönstret under den mörka årstiden när man för en gångs skull känner sig trygg där man är.
Det betyder mycket för mig eftersom jag vet att människor inte alltid stannar. Jag har fått lära mig att relationer och liv kan förändras snabbare än man tror. Jag har människor jag har älskat som inte finns kvar. Andra lever sina liv långt ifrån mig. Några människor kan man till och med sakna trots att de fortfarande finns någonstans i världen.
När man har förlorat tillräckligt mycket är det kanske inte så konstigt att hjärnan börjar leta efter något permanent. Något man kan göra rätt för att förhindra nästa förlust. Något som garanterar att människor stannar.
Men perfektion kan inte köpa permanens.
Jag kan vara den bästa tandsköterskan i världen och livet kommer fortfarande vara livet. Jag kan vara en fantastisk vän och ändå växa ifrån någon. Jag kan älska en människa med allt jag har och ändå inte kontrollera vad morgondagen gör med oss.
Det är en obehaglig tanke.
Men på något sätt börjar den också kännas lite befriande.
Om jag inte kan kontrollera allt behöver jag kanske inte heller bära ansvaret för allt. Jag kan göra mitt bästa utan att kräva det omöjliga av mig själv. Jag kan bry mig om mitt arbete utan att låta mitt arbete avgöra mitt värde. Jag kan vilja utvecklas i yrket som tandsköterska utan att varje misstag blir ett bevis på att jag inte räcker till.
Och framför allt kan jag komma ihåg att ett arbete är en del av livet – inte hela livet.
Det finns ett liv efter att scrubsbyxorna åker av också. Där får jag vara trött. Jag får krypa upp i soffan med massa kuddar och filtar, titta på en tecknad film, åka rollerblades, vara ute i solen, ringa min familj, lyssna på regnet och köpa något fint ibland bara för att jag kan.
Jag får känna mig lite som ett barn igen. Trygg.
Och kanske behöver vuxenlivet mer av det än vi erkänner.
Att ta hand om sig själv behöver inte alltid vara ännu ett projekt man ska lyckas perfekt med. Ibland behöver jag skriva ner en tanke som har snurrat för länge. Ibland behöver jag göra något åt den. Andra gånger behöver jag stänga boken och bestämma att jag inte tänker lösa den ikväll.
En sak i taget.
En dag i taget.
Det här betyder inte att jag hatar mitt jobb. Tvärtom tror jag att en del av anledningen till att jobbet påverkar mig så mycket är att jag faktiskt bryr mig. Tandvård kanske inte alltid får den stora dramatiska hjältebilden som andra delar av vården får, men det vi gör spelar roll. Någon behöver hjälp med smärtan. Någon behöver kunna äta. Någon vill våga le igen. Och kliniken fungerar för att många olika människor gör sina små delar tillsammans.
Tandsköterskan är en av dem.
Men tandsköterskan är också en människa.
Så om du råkar läsa det här på en dag när du själv inte känner dig helt som dig själv vill jag inte säga åt dig att vara starkare. Jag vill inte ge dig en checklista eller försöka laga dig med fem enkla steg. Börja med människan bakom jobbet. Ät. Sov. Prata med någon. Sök hjälp när du behöver det. Gör någonting som inte behöver leda till någonting.
Och framför allt: tro inte att en tung period betyder att du har valt fel yrke eller att du inte klarar av livet som tandsköterska.
Ibland har man bara ett liv samtidigt som man har ett jobb.
Jag vet fortfarande inte hur man knyter ihop allt det här på ett perfekt sätt. Och med tanke på vad jag precis skrivit kanske det vore ganska ironiskt om jag försökte.
Jag började skriva för att jag hade mycket i huvudet och behövde lägga det någon annanstans en stund.
Nu ligger lite av det här.
Det känns faktiskt lättare.
Imorgon kommer livet fortsätta. Jag kommer ta på mig mina scrubs, titta på tidboken och möta nästa människa som råkar korsa min väg en liten stund.
Och jag kommer försöka komma ihåg att jag också är en av dem.
En människa.
Inte ett projekt som måste bli perfekt.
Bara jag.
Läs vidare på HejTandfen
Om du kände igen dig i något av det här finns det mer att läsa på HejTandfen. Om stressen som ibland tar över, men också om allt det fina, roliga och mänskliga med att vara tandsköterska.t
→ 7 bästa sätt att minska stress som tandsköterska
→ Att vara tandsköterska – 5 saker jag älskar med yrket
→ Tokiga moment som tandsköterskor känner igen
Och en sak till
Det här är inte ett samarbete, men jag vill tipsa om Din Psykolog. För mig gjorde möjligheten att prata med en psykolog digitalt det mycket lättare att få ihop med jobbet. Om du inte vill prata med en vän, familj eller någon på jobbet – prata åtminstone med någon.
Det här berörde mig verkligen. Jag är inte tandsköterska ännu, utan studerar till att bli det, men jag känner ändå igen så mycket av det du beskriver från mina tidigare yrkesroller: att man ibland bär på mycket själv men ändå går in i sin professionella roll och finns där för andra.
Det jag själv försöker påminna mig om är att morgondagen aldrig är lovad. Vi kan planera, oroa oss och försöka kontrollera allt, men livet händer faktiskt nu. Därför tror jag att det är så viktigt att försöka hitta glädje även i de små ögonblicken – ett vänligt ord, någon som kommer ihåg en, ett skratt, en lugn stund, en vattenmelon. Det är kanske just de små sakerna som till slut blir de stora sakerna i livet.
Tack för en väldigt fin och ärlig text. Den påminde mig om att man kan vilja utvecklas, göra sitt bästa och ta sitt arbete på allvar utan att glömma bort att faktiskt leva under tiden. ❤️
Det är verkligen inte alltid lätt att prata om sådana här saker, men jag tror att det är så viktigt att göra det. Att få påminnas om att man inte är ensam i det man bär på, och att det faktiskt är okej att prioritera sitt mående. Tack för att du alltid tar dig tid att skriva och för ditt fina stöd, Jana. Att läsa om dina egna erfarenheter påminner mig också om att det här är något många av oss försöker hitta en bättre balans i, på olika sätt och i olika delar av livet. ❤️