hejtandfen@gmail.com Det finns vissa stunder som nästan bara andra tandsköterskor förstår. Ett litet ögonkast till tandläkaren, ett försök att hålla tillbaka ett skratt eller den där känslan av ”snälla, säg att det här inte bara händer mig”.
Tokiga moment hör helt enkelt till vardagen som tandsköterska – från patienter som sitter spikrakt när stolen fälls bakåt till oväntade bett, snarkningar och små missöden mitt under behandlingen. Oftast är det just de där små, knasiga stunderna som ger oss något att skratta åt när arbetsdagen är slut.
Och efter det som hände mig idag kände jag att det äntligen var dags att samla några av mina favoriter.
När behandlingslampan slår tillbaka
Har man jobbat som tandsköterska ett tag har man förmodligen haft minst ett mindre trevligt möte med unitens lampa.
Man reser sig lite för snabbt – BONK. Flyttar sig utan att tänka på var lampan är – BONK. Ska bara justera hur man sitter och lyckas på något sätt slå huvudet i den igen.
Jag har gjort det fler gånger än jag vill erkänna, och det är nästan pinsammare än det gör ont när både patienten och tandläkaren ser det.
Men idag hände något nytt.
Jag stod och rengjorde lampan när ena handtaget plötsligt lossnade och flög rakt in i mitt nyckelben. Efter alla år av att jag gått in i lampan hade den tydligen fått nog.
Nu slog den tillbaka.
Och ja, det gjorde ont. Men det var så oväntat att jag samtidigt inte kunde sluta skratta åt det.
När stolen åker bakåt – men patienten inte gör det
Vissa patienter verkar inte riktigt förstå att de faktiskt får följa med stolen hela vägen bakåt.
Jag börjar fälla stolen och patienten sitter kvar spikrak i nästan 90 grader medan stolen sakta försvinner under ryggen.
”Du kan lägga dig bakåt, det är helt okej.”
Fortfarande spikrak.
Till slut brukar jag säga patientens namn och knacka lite försiktigt på nackstödet: ”Du kan lägga huvudet här.”
Och då kommer nästan alltid samma förvånade blick.
”Jahaaa!”
Som om nackstödet precis avslöjat sin egentliga funktion. Det är så oskyldigt, men jag blir lika full i skratt varje gång.
När patienten råkar bita dig
Att arbeta nära en mun innebär att ett finger ibland råkar befinna sig på helt fel plats vid helt fel tillfälle.
För mig händer det oftast när vi ska kontrollera ocklusionen. Jag för in ocklusionsfolien och innan jag ens hinner säga ”nu kan du tugga och gnissla” har patienten redan bestämt sig för att vara världens mest effektiva patient.
CHOMP.
På mitt finger.
Det som gör situationen så rolig är den långsamma reaktionen. Patienten biter ihop, blundar och efter några sekunder kommer blicken mot mig.
Sedan ser man exakt när insikten träffar.
”OJ! Förlåt, förlåt!”
Och så står vi båda där och skrattar medan jag försöker känna efter om fingret fortfarande fungerar.
När patienten somnar mitt under behandlingen
En patient som börjar somna i stolen kan faktiskt vara ett väldigt fint tecken på att personen känner sig trygg och avslappnad.
Jag har varit med om det flera gånger, bland annat under längre endodontiska behandlingar. Ibland har patienten haft en lång arbetsdag och är helt slut, och ibland kan lugnande vara en del av behandlingen.
Jag tycker faktiskt att det är lite gulligt. Tandvården kan kännas jobbig för många, så att någon kan slappna av så mycket i stolen att ögonen börjar falla ihop gör mig mest glad.
Men det är det första snarket.
Man står där mitt i en lång, tyst endo och är helt inne i behandlingen när det plötsligt kommer:
SNARK.
Man hoppar nästan till eftersom det kommer från absolut ingenstans.
Sedan får patienten fortsätta med sin lilla tupplur medan vi jobbar vidare. Är man så avslappnad i tandläkarstolen tycker jag nästan att man förtjänar den.
När hörselskydden fungerar lite för bra
Hörselskydd är fantastiska när det blir mycket borrande och slipande – tills man inser att tandläkaren försökt prata med en.
Vid exempelvis preparation inför en krona med mycket slipning använder jag ibland mina hörselskydd. De har ett band bakom huvudet med små gula öronproppar och stänger ute ljudet väldigt bra.
Ibland för bra.
Jag står där helt inne i min egen värld medan tandläkaren tydligen försöker be mig om något.
Till slut märker jag att någon pratar.
”VA?!”
Alldeles för högt.
Och sedan kommer insikten: just det… jag har fortfarande hörselskydden i.
Ner med dem runt halsen och tillbaka till civilisationen.
Den pratglada patienten som aldrig ger upp
Vi har nog alla haft den där fantastiskt pratglada patienten som tänker avsluta sin historia oavsett hur mycket moment som pågår i munnen.
Jag tycker genuint om att höra människors historier. Men ibland behöver vi faktiskt komma vidare med behandlingen.
Bomullsrullarna är på plats. Sugen är i munnen. Vi försöker jobba och vattnet börjar samlas.
Bloob, bloob.
Munnen har vid det här laget blivit en mindre simhall.
Ändå fortsätter patienten berätta.
Jag erbjuder mig att suga bort vattnet. Jag frågar om vi ska hissa upp stolen så patienten kan spotta och ta en snabb paus. Jag försöker försiktigt förklara att vi har lite ont om tid.
Men historien har redan fått ett sidospår.
Och sidospåret har tydligen ett eget sidospår.
Man sitter där och tycker jättemycket om patienten samtidigt som ens inre tandsköterska skriker:
Vi måste fortsätta behandlingen!
När putspastan hamnar överallt
Ett litet tryck på pedalen vid fel tillfälle är allt som krävs för att putspasta ska hamna på betydligt fler ställen än på patientens tänder.
Det här hände under mina första månader som tandsköterska, vilket jag väljer att använda som mitt försvar.
Jag hade blå putspasta på vinkelstycket men tryckte på pedalen innan jag hunnit gnugga in den ordentligt mot tänderna.
Pastan flög.
På mitt visir.
På patienten.
Och rakt in i hans skägg.
Det blev den där lilla tystnaden där både jag och patienten förstod att någonting precis hade hänt.
Jag lovade självklart att hjälpa honom få bort det efteråt. Problemet var bara att ju mer vi försökte torka bort den blå pastan, desto mer verkade den sprida sig. Till slut fick vi blöta ner skägget ordentligt och försöka tvätta ur det.
Patienten hade tack och lov humor och kunde skratta åt situationen tillsammans med oss.
Men pastan hann torka.
Så han fick tyvärr lämna kliniken med… vissa blå inslag kvar.
Jag lärde mig åtminstone en viktig läxa den dagen:
Putspasta först. Pedal sen.
Läppstiftet som vägrar försvinna
Vissa läppstift är så imponerande hållbara att man nästan börjar känna igen sina regelbundna patienter på färgen som blir kvar efter besöket.
Vi har några otroligt gulliga patienter som gärna kommer till kliniken med läppstift. Och inte vilket läppstift som helst.
Det här är läppstift som sitter.
Vi har vänligt nämnt att det gärna får skippas inför besöket, men ibland dyker de ändå upp lika fina som vanligt.
Efter ett tag börjar man nästan känna igen nyanserna.
Ser jag en viss färg vet jag direkt vilken typ av rengöringssession som väntar. En annan färg? Japp, den känner jag också igen.
Det är som ett litet färgkodningssystem ingen bett om.
Färgen lyckas dessutom sprida sig till ställen man inte trodde var möjliga och sedan blir det:
skrubb, skrubb, skrubb.
De är hur söta som helst och kommer in och ser fantastiska ut, men jag har bara en fråga:
Varför måste det snyggaste läppstiftet också vara det som överlever precis ALLT?
När handsken känner att du har bråttom
Det finns ingen handske som är svårare att få på än den man behöver få på sig NU.
Tandläkaren behöver hjälp. Patienten väntar. Jag försöker snabbt få på mig handskarna.
Och just den dagen bestämmer sig handsken för att inte samarbeta.
Den fastnar halvvägs. Ett finger hamnar fel. Jag försöker dra lite hårdare.
RITSCH.
Sönder.
Ny handske.
Nu känner jag dessutom patientens blick uppifrån stolen medan jag försöker få på nästa och tandläkaren väntar bredvid.
Ju mer bråttom man får, desto svårare blir det.
Det är en väldigt specifik typ av stress som jag tror många tandsköterskor känner igen.
Och när handsken äntligen är på kan man nästan bara skratta åt hur en så liten bit plast lyckades sätta hela behandlingsrummet på paus.
Tokiga historier från andra tandsköterskor
Pratar man med andra inom tandvården inser man snabbt att ens egna små missöden knappast är unika.
Jag har hört och läst så många historier från andra tandsköterskor som fått mig att känna att mina möten med unitens lampa kanske ändå inte är så farliga haha.
En tandsköterska skulle trimma en temporär krona när borren plötsligt fastnade i handsken – och kronan? Den sköts iväg genom rummet och rakt mot fönstret. Jag vet inte vad jag hade gjort. Bara stått där och tittat efter den som om det här var en helt normal del av behandlingen.
En annan råkade komma lite för nära patientens hår med sugen och lyckades suga tag i patientens peruk. Tack och lov kunde både patient och tandsköterska skratta åt det efteråt.
Sedan har vi de klassiska kroppsliga förräderierna. Som historien om tandsköterskan som sträckte sig efter ett instrument och råkade släppa en fis mitt under behandlingen.
Vad gör man?
Man fortsätter jobba.
Professionellt.
Vi pratar aldrig om det igen.
De små stunderna som gör arbetsdagen
Bakom allt det seriösa i arbetet som tandsköterska finns små stunder som gör vardagen mänsklig, varm och ibland väldigt rolig.
Att vara tandsköterska handlar förstås om mycket mer än tokiga incidenter. Det kräver noggrannhet, kommunikation, patientbemötande och ett nära samarbete med resten av teamet.
Men mitt bland allt det seriösa händer de här små sakerna.
En patient sitter spikrak medan stolen åker ner. Någon råkar bita dig om fingret. Ett oväntat snark bryter tystnaden. Putspastan hamnar i ett skägg. Handsken går sönder precis när du har som mest bråttom.
Eller så bestämmer sig behandlingslampan till slut för att ge igen.
Och ibland behöver man bara möta kollegans blick, hålla tillbaka skrattet tills det passar och fortsätta med arbetsdagen.
Det är en av anledningarna till att jag tycker om att dela sådana här erfarenheter. För det finns något väldigt mysigt i att höra en annan tandsköterska berätta något och direkt tänka:
”HAHA, ja! Det där har jag också varit med om.”
Så om du också har slagit huvudet i lampan, blivit biten i fingret eller stått och kämpat med en handske medan hela behandlingsrummet väntar på dig:
Du är definitivt inte ensam.
Mer från Dagbok
Gillade du det här inlägget och vill läsa mer om livet som tandsköterska? I Dagbok delar jag lite mer personliga tankar och erfarenheter från yrket – sådant man kan läsa för igenkänning, inspiration eller bara för att det är kul.
Du kanske också gillar 7 saker jag önskar att jag visste innan jag blev tandsköterska eller Att vara tandsköterska – 5 saker jag älskar med yrket. Två personliga inlägg om yrket från lite olika håll.
