hejtandfen@gmail.com När jag tog examen och skulle bli tandsköterska på riktigt
Jag tror aldrig jag kommer glömma känslan när utbildningen började ta slut.
Det var en väldigt blandad känsla.
Självklart var jag stolt.
Men framför allt var jag lättad.
För helt plötsligt tittade jag tillbaka på personen som hade börjat utbildningen två år tidigare och tänkte:
“Oj… jag har faktiskt kommit ganska långt.”
Jag som i början satt och försökte förstå alla instrument, alla nya ord och alla behandlingar stod nu här och skulle faktiskt börja jobba.
Men samtidigt vill jag säga en sak som jag själv hade behövt höra innan jag tog examen.
Att ta examen betyder inte att du är färdiglärd.
Det betyder bara att du har byggt en grund.
Tandvården är ett sådant område där man fortsätter utvecklas hela tiden.
Varje klinik har sina egna rutiner.
Varje tandläkare arbetar lite olika.
Varje patient är unik.
Och det är faktiskt en av de saker jag tycker är så roligt med yrket.
Man blir aldrig riktigt “klar”.
Mitt första jobb som tandsköterska
Jag började söka jobb redan innan utbildningen var helt klar.
Jag tänkte lite som jag gjorde när jag sökte LIA:
“Varför vänta?”
Så jag skickade iväg ansökningar till kliniker som sökte personal, men även till några kliniker som inte hade någon annons ute.
Det värsta som kunde hända var att de inte svarade.
Och helt ärligt, ibland måste man bara våga försöka.
Efter ett tag fick jag ett mejl från Folktandvården.
En chef hade läst min ansökan och ville träffa mig på intervju.
Jag kommer fortfarande ihåg den känslan.
Det var så spännande.
Och nervöst.
För nu var det inte längre en praktikplats.
Nu skulle någon faktiskt anställa mig som tandsköterska.
Och jag fick chansen.
Jag var inte perfekt när jag började, och det är okej
Jag vill verkligen skriva det här för jag tror att många nya tandsköterskor känner samma sak.
När jag började mitt första jobb ville jag så gärna vara duktig direkt.
Jag ville göra allting rätt.
Jag ville vara snabb.
Jag ville förstå allt.
Men verkligheten är…
Du är ny.
Och det är okej.
Jag var faktiskt en ganska långsam tandsköterska i början.
Inte för att jag inte brydde mig.
Utan snarare tvärtom.
Jag brydde mig så mycket att jag ibland blev för hård mot mig själv.
Jag kunde komma hem efter jobbet och känna mig ledsen för att jag tyckte att jag borde ha kunnat mer.
Men ingen hade sagt åt mig att jag var dålig.
Mina kollegor var fantastiska.
De hade tålamod.
De hjälpte mig.
De svarade på alla mina frågor.
Det var bara jag som hade förväntat mig att jag skulle gå från nyexaminerad till expert över en natt.
Och riktigt så fungerar det inte.
Det största hoppet sker när du börjar jobba
Något jag märkte ganska snabbt var hur mycket man faktiskt lär sig när man börjar jobba.
Skolan ger dig kunskapen.
LIA ger dig en inblick.
Men jobbet gör att allting verkligen börjar klicka.
Plötsligt börjar du förstå varför vissa saker görs på ett visst sätt.
Du börjar känna igen behandlingar.
Du börjar förstå flödet i ett behandlingsrum.
Du börjar kunna tänka några steg framåt.
Och en dag händer det bara.
Du står där och inser:
“Vänta… jag behövde inte ens tänka på det där den här gången.”
Det är en väldigt fin känsla.
Vad gör egentligen en tandsköterska?
En sak jag tycker är lite tråkig är att många inte riktigt vet vad en tandsköterska gör.
Jag har många gånger fått känslan av att människor tror att vi bara sitter bredvid tandläkaren och håller sugen.
Och visst, det är en del av jobbet.
Men det är långt ifrån allt.
En tandsköterska är lite som hjärtat i kliniken.
Utan oss skulle mycket helt enkelt inte fungera.
Vi assisterar under behandlingar.
Vi förbereder behandlingsrum.
Vi ansvarar för hygien och steril.
Vi rengör, packar och kontrollerar instrument.
Vi hjälper patienter.
Vi bokar tider.
Vi svarar i telefon.
Vi hanterar administration.
Vi tar emot frågor.
Vi hjälper till med ekonomiska delar.
Vi tar röntgen.
Vi tar avtryck.
Vi håller koll på material.
Och samtidigt behöver vi under behandlingar tänka framåt.
Vad behövs snart?
Vilket instrument kommer tandläkaren behöva?
Vad händer efter nästa steg?
Det är mycket mer problemlösning än vad många tror.
Det jag älskar mest med yrket
Om någon frågar mig varför jag tycker om att vara tandsköterska är mitt svar kanske lite svårt att förklara.
För det är inte bara en sak.
Jag älskar känslan av att kunna göra någon annan trygg.
För sanningen är att många människor inte älskar att gå till tandläkaren.
Vissa är nervösa.
Vissa är rädda.
Vissa har haft dåliga erfarenheter tidigare.
Och när en patient kommer in genom dörren kanske de är spända och obekväma.
Men sedan händer något.
Efter behandlingen kan de gå därifrån lite lugnare.
Lite gladare.
Lite mer trygga.
Och ibland får man det där lilla “tack” från en patient där man verkligen hör att de menar det.
Det är svårt att beskriva.
Men det är sådana stunder jag känner:
“Ja. Jag valde rätt.”
Den sidan av vården jag alltid velat bidra med
En stor anledning till att jag alltid varit intresserad av vården är människor.
Jag har träffat många fantastiskt kunniga personer inom vården.
Personer som är otroligt smarta och duktiga.
Men jag tror också att en sak ibland glöms bort.
Empati.
Kunskap är viktigt.
Men hur du får en annan människa att känna sig är också viktigt.
En patient kommer alltid komma ihåg hur du fick dem att känna sig.
Kände de sig stressade?
Osedda?
Eller kände de sig trygga?
Det är den typen av person jag alltid vill vara i mitt jobb.
Någon som gör vårdbesöket lite bättre.
Varför startade jag Hej Tandfen?
Det är egentligen en ganska enkel anledning.
Jag ville skapa något som jag själv hade velat hitta när jag började.
När jag var student sökte jag mycket information online.
Men mycket kändes väldigt opersonligt.
Jag hittade fakta.
Men jag hittade inte så mycket om känslan bakom.
Hur känns det att börja?
Vad händer när man inte förstår?
Är det normalt att känna sig osäker?
Vad gör man efter utbildningen?
Hur är det egentligen att jobba som tandsköterska?
Jag ville skapa en liten plats på internet där tandsköterskor, studenter och personer som funderar på yrket kan känna:
“Här finns någon som förstår.”
En plats för kunskap.
Men också erfarenheter, tankar och berättelser.
För ibland behöver man inte bara ett svar.
Ibland behöver man någon som säger:
“Jag har också varit där.”