Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, och kanske är det okej
Lördag 7 November 2026
Ibland känns det som att alla andra har en plan. Jag har också en plan. Tror jag. Den ändras bara ganska ofta.
Jag är i tjugoårsåldern. Jag har ett jobb, människor jag älskar och ett liv som på många sätt är ganska fint. Ändå kommer jag på mig själv med att undra vart jag egentligen är på väg.
Jag tror att det är just det som är så svårt med att inte veta vad man vill i livet. Att så mycket kan kännas bra, samtidigt som man fortfarande längtar efter något man inte riktigt kan sätta ord på.
Vad jag ska bli. Var jag ska bo. Vem jag kommer vara om fem eller tio år.
Det är konstigt att vara i 20-årsåldern och räknas som vuxen när man fortfarande känner sig som ett barn på vissa sätt. Ett barn som bara har blivit äldre, lärt sig betala räkningar och blivit ganska bra på att låtsas ha koll på saker.
Jag tror att mycket av min ambition kommer från en ganska liten och sorglig önskan.
Jag har alltid velat känna mig trygg.
Inte rik. Inte framgångsrik. Inte bättre än någon annan.
Bara trygg.
När jag var liten kändes världen ibland som en plats där allting kunde försvinna. Människor, platser, känslor. Det fanns alltid något att förlora, och jag tror att jag började sörja saker långt innan jag ens hade förlorat dem.
Jag lärde mig att tänka framåt. Att vara förberedd. Att försöka förstå människor och situationer innan de hann göra ont.
Men det är svårt att vila i ett huvud som hela tiden väntar på att något ska hända.
Under många år har jag kämpat med en depression som tog ifrån mig delar av mig själv som jag fortfarande saknar. Det fanns kvällar då jag grät tills jag somnade och morgnar då jag vaknade med svullna ögon och ändå gick upp för att fortsätta dagen.
Efter ett tag tänkte jag knappt på det längre.
Det var bara så livet såg ut.
Jag minns hur jag kunde ligga vaken och känna så mycket att det till slut inte kändes som någonting alls. Hur tankarna aldrig slutade prata, samtidigt som något inom mig var alldeles tyst.
Och det märkliga är att jag nog såg ganska lugn ut.
Den tysta flickan. Den försiktiga. Hon som inte tar så mycket plats.
Ingen kunde se hur högljutt det var där inne.
Än idag finns det saker jag gör utan att riktigt tänka på varför.

Jag bygger små murar av kuddar runt mig när jag ska sova, för att känna mig trygg, även om jag vet att de egentligen inte kan skydda mig från någonting.
Jag låter händerna stryka över min fluffigaste filt, om och om igen, för att känna något mjukt när ensamheten känns som mest påtaglig.
Jag stannar under det varma duschvattnet tills huden nästan blir röd, bara för att värmen på något sätt påminner om en kram.
Ibland vaknar jag hastigt ur en mardröm, med tårar på kinderna och hjärtat bultande, och måste påminna mig själv om var jag är.
Att jag är här.
Att jag inte är där längre.
Jag tror att jag fortfarande försöker återskapa en känsla från barndomen. Ett litet minne av hur det var innan så mycket förändrades. Innan jag började förstå att människor kan försvinna och att livet inte alltid blir som man tänkt sig.
Det finns också ett hem som jag saknar.
Mer än jag kan förklara.
Om det bara var att åka tillbaka hade jag gjort det för länge sedan. Men vissa saker är mer komplicerade än så, och den delen av mitt liv är jag inte riktigt redo att skriva om ännu.
Ibland undrar jag om det ens är en plats jag saknar, eller om det är en känsla jag försöker hitta tillbaka till.
Kanske båda.
Jag har tänkt mycket på hur människor säger att det som inte dödar en gör en starkare.
Och visst.
Men ibland är jag bara trött.
Trött på att behöva vara stark. Trött på att försöka förstå varför saker blev som de blev. Trött på att bära ett hjärta som ibland känns som att det hålls ihop av tejp.
Jag vill inte alltid behöva lära mig något av det som gör ont.
Ibland önskar jag bara att det aldrig hade hänt.
Och jag tror att man får känna så.
Man behöver inte göra något vackert av varje sorg för att den ska ha varit verklig.
Men på senaste tiden har något förändrats.

Jag har börjat må okej.
Inte fantastiskt, inte dåligt. Bara okej. Och för första gången på väldigt länge känns det som att det faktiskt räcker.
Jag tror att mina antidepressiva läkemedel har börjat ge effekt. Jag är visserligen trött nästan hela tiden och lyckas somna lite överallt, men samtidigt har det blivit lugnare i huvudet.
Det är en ganska märklig känsla när man har varit van vid något helt annat så länge.
Jag vaknar inte längre med samma tyngd i bröstet. Jag kan komma hem efter jobbet, lägga mig i soffan och bara vara, utan att tankarna behöver ta mig någon annanstans.
Det finns fortfarande dagar då allt känns jobbigt. Minnen som dyker upp utan förvarning och nätter då jag vaknar ur samma gamla mardrömmar.
Men det är inte lika tungt hela tiden längre.
Och när jag tänker på var jag befinner mig idag inser jag att jag faktiskt är närmare den trygghet jag längtade efter som liten än jag någonsin har varit.
Jag har mitt jobb, min relation och min familj. En vardag som kanske inte ser särskilt märkvärdig ut utifrån, men som betyder mer för mig än jag kan förklara.
Ibland gör det mig nästan ledsen att tänka på hur lite jag egentligen önskade mig då.
Att få känna mig trygg. Att kunna sova en hel natt. Att vakna utan att vara rädd för vad dagen skulle föra med sig.
Sådant som jag idag sakta börjar få uppleva.
Jag önskar bara att jag hade fått känna det lite tidigare.
Och kanske är det därför jag har så svårt att veta vad jag vill göra med framtiden.
Jag har tillbringat så mycket tid med att försöka skapa ett stabilt liv att jag ibland glömmer bort att jag faktiskt får leva det också.
Jag vill fortfarande mycket. Studera vidare, upptäcka nya saker, kanske byta riktning helt någon gång. Ena dagen känner jag mig säker på vad jag vill, nästa dag har jag redan hunnit tänka om tre gånger.
Ibland undrar jag om jag ligger efter. Om jag borde ha kommit längre, sparat mer pengar eller redan bestämt mig för vad jag ska göra resten av livet. Det är en märklig känsla att känna sig vilsen i livet när man på många sätt redan har det ganska bra.
Men jag är ju bara i tjugoårsåldern.

Och även om det ibland känns som att alla andra vet precis vad de håller på med, tror jag egentligen att de flesta av oss bara försöker få ihop det så gott vi kan.
Man kanske jobbar på en restaurang i några år, utbildar sig till ett yrke, börjar fundera på en annan utbildning och ändrar sig igen. Man kanske lägger pengar på något som inte blev som man tänkt sig, tappar kontakten med människor man trodde skulle finnas kvar eller upptäcker att det man drömde om för fem år sedan inte längre känns lika viktigt.
Det behöver inte betyda att man har misslyckats.
Jag försöker åtminstone säga det till mig själv.
För det är så lätt att alltid hitta något nytt att oroa sig för. Om man gör tillräckligt mycket, träffar tillräckligt många människor, tar hand om sig själv ordentligt eller använder sin tid på rätt sätt.
Som om livet vore en lång lista med saker man måste hinna bocka av.
Och jag är så trött på att känna att jag hela tiden måste bli något mer innan jag får vara nöjd med den jag redan är.
Jag vill kunna uppskatta en vanlig dag utan att fundera på vad jag borde ha gjort annorlunda. Komma hem från jobbet, äta något gott, krypa ner under en filt och låta kvällen gå utan att den behöver betyda någonting särskilt.
Jag vill fortfarande vara en mjuk människa, trots allt som har hänt.
Inte låta det som gjort mig illa bli en ursäkt för att göra andra illa. Inte heller gå omkring och låtsas vara glad när jag inte är det.
Jag brukar tänka att jag vill vara lite som en sol med ben.
Det låter kanske konstigt, men jag tycker om tanken.
Inte någon som måste lysa för alla andra hela tiden, utan någon som fortfarande har lite värme kvar inom sig. Även efter de dagar då livet inte har varit särskilt snällt.
Jag vill kunna vara den personen för mig själv också.
Och jag försöker komma ihåg att det kommer att finnas dåliga dagar igen. Kanske dåliga veckor, eller till och med månader. Jag kommer säkert att gråta över saker jag trodde att jag hade kommit över, fatta beslut jag ångrar och ligga vaken och undra vad jag egentligen håller på med.
Men en dålig dag behöver inte betyda ett dåligt liv.
Det är något jag önskar att jag hade förstått tidigare.
Jag vet fortfarande inte var jag kommer att vara om fem år. Om jag fortfarande jobbar som tandsköterska eller har fått för mig att bygga en raket till månen. Vid det här laget skulle faktiskt inget av det förvåna mig.
Det finns människor jag saknar, frågor jag aldrig fått svar på och delar av mig själv som jag fortfarande försöker förstå.
Och kanske kommer jag alltid att bära med mig en del av det.
Men jag hoppas att jag en dag kan se tillbaka på den här tiden utan att bara minnas allt som gjorde ont. Att jag också kommer ihåg de vanliga kvällarna, skratten på jobbet, människorna som fanns där och hur det kändes när livet äntligen började bli lite lättare.
Jag har ägnat så många år åt att längta efter ett annat liv att jag inte vill missa det jag faktiskt har framför mig.
Det behöver inte vara perfekt.Ibland undrar jag om jag ligger efter. Om jag borde ha kommit längre, sparat mer pengar eller redan bestämt mig för vad jag ska göra resten av livet. Det är en märklig känsla att känna sig vilsen i livet när man på många sätt redan har det ganska bra.
Jag behöver inte vara perfekt.
Och kanske handlar det inte längre om att skapa ett liv där ingenting kan gå fel, utan om att sakta lära mig hitta trygghet i mig själv, även när jag inte vet vad som väntar.
Så till mig själv, när jag någon gång läser det här igen:
Jag hoppas att du har det bra. Att du fortfarande är snäll mot människor, men framför allt att du har lärt dig att vara lite snällare mot dig själv.
Jag hoppas att du inte längre känner att du måste skynda dig genom livet för att hinna bli någon.
Och om du fortfarande inte vet riktigt vart du är på väg, så är det också okej.
Jag tror att den lilla flickan som en gång bara önskade sig trygghet hade varit ganska nöjd med det liv vi har idag.
Kanske inte för att allting blev som hon tänkt sig.
Utan för att hon äntligen får uppleva de där vanliga, lugna dagarna som hon längtade så mycket efter.
Jag vet inte riktigt vart jag är på väg.
Men jag börjar tycka om att vara här.

Läs vidare på HejTandfen
Ibland skriver jag om sådant som inte riktigt får plats i vardagliga samtal. Om livet, jobbet, framtiden och allt däremellan. Här är några andra inlägg som kanske kan vara värda att läsa om du känner igen dig i något av det jag har skrivit.
→ Att vara människa och tandsköterska – när livet känns tungt
→ Vad kan man bli efter tandsköterska? Karriärvägar och vidareutbildningar
→ Att vara tandsköterska – 5 saker jag älskar med yrket
Och en sak till
Det här inlägget blev lite mer personligt än vanligt, och jag vet att psykisk ohälsa kan vara ett känsligt ämne att läsa om, särskilt om man själv går igenom något liknande.
Precis som i ett av mina tidigare dagboksinlägg vill jag därför passa på att tipsa om Din Psykolog. Det här är inget samarbete, bara något jag själv vill rekommendera.
Om livet känns tungt och du behöver någon att prata med finns det legitimerade psykologer som du kan träffa digitalt, direkt hemifrån. Det finns ofta tider med kort väntetid och ett samtal kostar bara 100 kr. Frikort gäller också.
Och framför allt vill jag påminna dig om att du inte är ensam. Du behöver inte vänta tills allt känns övermäktigt för att be om hjälp.

